onsdagen den 26:e mars 2014

#74: Venedig vill bryta sig ur Italien enligt onlineomröstning

REFLEKTION. En av de mest grundläggande insikterna vad det gäller de pågående globaliseringsprocesser vi ser runt om oss är att det pågår flera och stundtals motsägelsefulla processer samtidigt. Freds- kvinno- gay- och anti-rasiströrelserna är nu starkare och mer högljudda än någonsin, samtidigt som högerextrema partier tar sig in i parlament runt om i Europa. Vegetarianism och halvvegetarianism är mer utbrett än någonsin, samtidigt som vi ser en köttkinsumption som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Och samtidigt som vi ser mer samarbete på internationell nivå, ser vi samtidigt hur våldsanvändning fortfarande är en väg framåt för att skaffa sig politisk makt.

En annan liknande motsägelse är att det samtidigt som vi ser starka centralistiska strömningar  där exempelvis Barosso talar om ett federalt EU, också ser starka decentralistiska strömningar där exempelvis Katalonien vill och Skottland ska rösta om självständighet från Spanien och Storbritannien.

Det senaste tillskottet till trenden är Venedig (jag anser inte Krim vara en del av denna trend som du kan läsa om här). Efter att under helgen ha genomfört en omröstning på nätet, som anordnades av opositionella partier i regionen, visade det sig att 89% av de som valde att rösta faktiskt valde att lägga sin röst på att bryta sig ur Italien och bli självständiga. Hur kommer detta sig?

Det finns naturligtvis många anledningar till att regioner vill vara självständiga. Det kan dels finnas historiska och kulturella anledningar (Skottland, Katalonien, Flandern och Vallonien framför ofta sådana motiv) det kan finnas problem med den nuvarande statsbildningen (Venedig menar att de blivit intvingade i Italien) och det kan finnas rent geografiska motiv där det helt enkelt inte är "nödvändigt" att tillhöra en annan stat (t.ex. Färöarna och Grönland). 
 
Venedig var under närapå 1000 år en självstyrande stadsstat. Sedan 1797 har det tillhört Italien (som rent formellt bildades i den form det har idag 1871). En liten "demokrati", eller blandstat åtminstone, bland andra Italienska stadsstater. Och nu vill en majoritet av medborgarna tillbaka till den ordningen.

Ett perspektiv som sällan tas upp till diskussion är om denna trend har att göra med den långa period av relativ fred (Balkankrigen och Krim som exempel på motsatsen) vi nu sett i Europa sedan andra världskriget? Dvs, att medborgare under längre perioder av fred ställer sig frågan: vad tjänar vi på centralstyre kontra decentraliserat styre? Vad tjänar vi på självständighet i termer av frihet och möjlighet att påverka den rådande politken?

En kvalificerad gissning är att det vi nu ser är en "trend" som kommer att fortsätta länge. Förutsatt att Europa bibehåller fred och samarbete över gränserna kommer fler och fler regioner, kommuner och städer att börja snegla mot självständighet. I Sverige är möjligen Sapmi, Jämtland och Skåne de tre mest troliga regioner där en sådana rörelser kan starta och bli en politisk kraft. För, märk väl, denna utveckling bör inte, menar jag, blandas ihop med nationalism i formen "vi infödda" och "invandrarna", utan snarare förstås som ett sätt att bygga mindre politiska enheter som inte styrs från avlägsna huvudstäder. Decentralisering och självständighet är inte samma sak som nationalism, även om nationalistiska slogans och historiska referenser ofta kan användas som bränsle i debatten.

måndagen den 17:e mars 2014

#73: Folkomröstning under ockupation på Krim

REFLEKTION. Ni som läst den här bloggen tidigare har säkerligen noterat att jag i ett antal inlägg har diskuterat folkomröstningen som metod för att fatta legitima politiska beslut. Och, som jag har argumenterat tidigare, så är man antingen principiell demokrat i den meningen att man erkänner resultatet i en folkomröstning som legitimt eller så är man representativ demokrat i den bemärkelsen att man inte erkänner demos vilja som slutgiltig utan hänvisar till de politiska representanterna som sittande på den faktiska makten. Och det är utifrån detta perspektiv som folkomröstningen på Krim, där 96,6%, igår (söndag) röstade för att ingå i den ryska federationen, är så intressant eftersom territoriet är under rysk ockupation.

Till att börja med skulle jag vilja måla en bild över det nuvarande globala läget vad det gäller att använda folkomröstningar för att bryta sig lös/ansluta sig till politiska enheter. Här hämtas de två framstående exempel från Europa; Skottland och Katalonien.

För att kortfattat, och i tur och ordning, gå igenom dessa exempel handlar alltså fallet Skottland om att Skottland vill bryta sig ur den Brittiska unionen och bli självständiga. Detta kan ses som kulmen på en konflikt som rasat sedan början av 1700 talet (Skottland har tillhört Storbrittanien ungefär 50 år kortare än Skåne, Halland och Blekinge tillhört Sverige), och som nu ska lösas genom folkomröstning.

Och i Katalonien pågår förhandlingar kring hur en eventuell folkomröstning om Kataloniens utträde ur Spanien skulle kunna gå till (också en konflikt som sträcker sig långt tillbaka i historien).

Det är, med andra ord, inte ovanligt att använda folkomröstning som metod att fatta politiska beslut även om det rör sig om att bryta sig ur en tidigare politisk enhet.

Skillnaden mellan de ovan nämnda fallen och Rysslands agerande på Krim är naturligtvis att det inte står stridsfordon utplacerade i varken Skottland eller Katalonien eller att folkomröstningen iscensattes drygt två veckor efter vad som endast kan beskrivas som en invasion. Ryssland har genomfört en lagvidrig okupation av Ukrainskt territorium och det finns ingen legalitet i den folkomröstning som ägt rum.

Vad som däremot är intressant är hur man ska förstå Rysslands, eller Putins, val av annekteringsmetod? Dvs. varför välja folkomröstning istället för vapen som medel för att befästa sin makt?

Det finns, menar jag, två typer av svar på frågan: ett enkelt och ett komplext. Den enkla svaret är att Ryssland var väl medveten om den demografiska situationen på Krim (majoritet etniska ryssar) och tog därför tillfället i akt när regeringen störtades i Kiev att invadera Krim och snabbt tvinga fram en folkomröstning som skulle spela med de pro-ryska känslorna och anti-västliga strömningarna. Blandningen av hot om våld, pro-ryska strömningar och allmänt politiskt kaos i Kiev förväntades skrämma oppositionella (dvs. ukrainare som vill tillhöra ukriana!) till tystnad och ge vind i seglen till de etniska ryssarna.

Det mer komplexa svaret grundar sig i en fullkomligt absurd förståelse av demokrati som politiskt system, där Putin blandar ihop begreppen på ett sätt vi inte sett sedan romarrikets dagar, men att han samtidigt vill påskina att det finns en stark majoritet bakom den politik som förs. Putins beteende är så nära en borderline personlighetsstörning du kan komma menar jag, åtminstone om du talar i termer av politisk teori. Först invaderar han alltså en stat utifrån helt vansinniga premissar, för att sedan direkt efteråt iscensätta en makabert stympad form av det djupaste direktdemokratiska verktyget av alla, en folkomröstning, som t.o.m. demokratiskt valda ledare i industrialiserade demokratier är rädda att använda! Det är jämförbart med att först helt på måfå slå ned en annan människa på stan för att man tror att det är någon som gått i samma klass på lågstadiet och därmed ska lyda under min makt och sedan insistera på att hjälpa till vid operationen eftersom "det är så hemskt att se personen lida" och samtidigt hota den misshandlade personen att tillåta det "annars vet jag inte vad jag gör...". Ett totalt obegripligt och oacceptabelt beteende med andra ord.

En lyckad folkomröstning kräver ett levande samhälle, gott om tid för förberedelse och tydliga och genomdiskuterade alternativ. Och, framförallt, kräver en lyckad folkomröstning att medborgarnas säkerhet kan säkras både före, under och efter omröstningen oavsett vad man röstar på. Folkomröstningen på Krim bröt mot alla dessa regler och konventioner. Den genomfördes i ett ockuperat territorium, den var hastigt påkommen och planerad, det fanns ingen tid att diskutera igenom alternativen och säkerheten för de röstande kan på alla sätt ifrågasättas. Det är, därför, lätt att komma till slutsatsen att folkomröstningen på Krim måste underkännas, oavsett om man är principiell demokrat eller ej, då den uppenbarligen inte följde några som helst regler för hur en folkomröstning skall genomföras.  

fredagen den 7:e mars 2014

#72: Lågt förtroende för de politiska partierna enligt Förtroendebarometern

 Förtroendetoppen i Sverige (Förtroendebarometern 2014)


REFLEKTION. När jag var på IKEA förra helgen funderade jag över vad det egentligen är som gör att vi svenskar hyser ett så orimligt högt förtroende för detta företag? För när man skrapar lite på ytan så är ju kvaliteten egentligen sådär på möblerna när man tänker efter (vi har en hel del IKEA-möbler hemma som börjar få några år på nacken), och egentligen inte heller särskilt billiga med tanke på att man måste göra allt själv. Så, vad är det gör att vi har så högt förtroende för företaget? Jo, tänker jag, det beror framförallt på tre saker: det är 1) en inkluderande miljö (i princip alla samhällsgrupper har möjlighet att handla här, från hög till låginkomsttagare, från ful till finkulturella, från designintresserade till designapatiska), 2) företaget fyller en funktion för människor (vi människor har uppenbarligen ett behov av pynta våra hem, inredningstrend eller ej), och 3) människor har en egen relation till företaget eftersom de flesta någon gång handlat på IKEA eller känner någon som gjort det.

Liknande observationer kan göras med de flesta av institutionerna/företagen som ligger högt upp på Medieakademins lista som presenterades igår. Några andra exempel är SR som genom sina olika kanaler med olika inriktning, SvT med sin (nåja) breda tablå, Systembolaget eftersom att alla måste handla där och ofta (antar jag) blir bra bemötta och får bra hjälp, Skatteverket för att vi alla har en relation till det och det är sällan (antar jag) vi anser oss godtyckligt behandlat.

Är det, utifrån de tre punkterna ovan, inte intressant att notera att de politiska partierna ligger på låga 16% i förtroende? I medierna struntar man helt i denna "nyhet" och fokuserar istället på hur de olika politiska partierna har gått upp eller ner i förtroende. Om vi tittar på tabellen här nedan så är det ju knappast något gott sällskap de politiska partierna befinner sig i:

  Förtroendebotten i Sverige (Förtroendebarometern 2014)

Att ligga under försäkringskassan och på samma nivå som SJ torde ju egentligen skapa ett ramaskri i det politiska livet här i landet då det ju de facto är de politiska partierna som styr detta land! Oavsett om vi har relativt (mycket relativt eftersom det är under 50%!) högt förtroende för riksdagen och regeringen (se ovan) så har vi otroligt lågt förtroende för de aktörer som kontrollerar dessa institutioner. Men, som vi märkt i media är inte detta viktigt nog att ta upp.

Om vi går in på detaljnivå, vilket medierna har valt att göra direkt, så kan vi se att det skett vissa förändringar mellan partierna (Socialdemokraterna har gått upp och Moderaterna tappat etc. osv.)


Förtroende för politiska partier i Sverige (Förtroendebarometern 2014)

Vad tabellen visar är att vi har ett lågt förtroende för partierna som institution, men i varierande grad högt/lågt förtroende för de olika partierna. Då vi ställs inför ett enskilt parti så ändras detta och 36% anser oss ha högt/ganska högt förtroende för Socialdemokraterna och 33% för Moderaterna. Vad beror detta på? Min tolkning är att vi svenskar (som i princip alla medborgare i industrialiserade demokratier) inte litar på de politiska partierna som insitution, men när vi blir pressade att svara något och ta ställning till de alternativ som finns så har vi vissa preferenser och väljer därför att rösta/tro på ett eller flera partier. Förtroendet för systemet är lågt, trots det väljer vi att rösta/ha förtroende för ett parti för att det är kytum och att det just nu inte tycks finnas några alternativ.

Vi medborgare misstror uppenbarligen de politiska partierna. De saknar legitimitet bland oss medborgare. Trots det är vi tvingade att välja mellan dessa att styra Sverige p.g.a. att de politiska institutionerna inte har förändrats nämnvärt under de senaste snart 100 åren. När ska de politiska partierna börja ta efter SR och IKEA (och då menar jag inte att de ska bli mer som företag)? Hur ska de lyckas bli inkluderande, fylla en funktion och skapa en reell relation till människor som inte befinner sig inne i partimaskineriet? Det är dessa frågor partiernas rådgivare borde sätta sig ner och fundera över. Skatteutspel, fåniga skolsatsningar och en låtsad vilja till att lösa arbetslösheten bidrar i alla fall inte till det, så mycket står ju klart. Så det är först till kvarn att mala för det parti som applicerar de här idéerna, välkomna att ta för er.

onsdagen den 5:e mars 2014

#71: Är Annie Lööf den perfekta politiska produkten?

REFLEKTION. Det har kommit mycket kritik mot SVTs satsning "Nyfiken på partiledaren". Det har varit från alla politiska vinklar och berört många olika aspekter. Den främsta kritiken, såsom jag har läst den, har dock varit att programmet inte "pressar politikerna tillräckligt utan låter dom hållas och berätta sin historia emotsagda". Å ena sidan förstår jag kritiken och har ibland själv svårt att förstå skillnaden mellan Poul Perris roll som terapeut och t.ex. Anna Hedemos roll i "Min sanning". Det är ju, om man ska vara krass, inte jättestor skillnad på vare sig upplägg eller frågor i de två programmen. Å andra sidan tänker jag också; var det verkligen någon som trodde att vi skulle få se en riktig terapisession där partiledarna öppnade sig såsom de skulle göra om de uppsökte en professionell terapeut för att bearbeta ett reellt trauma? Det verkar, menar jag, vara en helt orimlig förväntan för ett tvprogram (valår eller ej).

Men förutsatt att det är så, dvs. att det är lite tillrättalagt och partiledarna får chansen att tala obehindrat och framställa sig själv som de vill så är det ju trots allt spännande att se hur de olika partiledarna väljer att framställa sig själv. Alltså: oavsett om det är den "osminkade" eller "sminkande" sanningen så är ju formatet intressant från ett komparativt perspektiv.

I ett sådant sammanhang sticker, menar jag, Annie Lööfs program ut på ett sätt som jag skulle vilja tro är karaktäristiskt för de som sökt sig till offentliga positioner i "vår" generation. Det jag tänker på är CV-framställningen av sitt liv som default. Produktplaceringen av sig själv som default. Att titta på Annie Lööfs program är som att vara på en kurs i CV-skrivande (jo jag har varit på ett flertal sådana under min ubildningstid) där alla närvarande uppmuntras att tänka på deras negativa sidor som något positivt. Ett exempel är att när arbetsgivaren frågar vad du har för svaga sidor? ska du svara "envis" eller "petnoga" eftersom sådana "negativa" sidor också kan vara styrkor i vissa sammanhang. Ni hänger med antar jag.

När Lööf får chansen att berätta om sin uppväxt och sitt politiska engagemang målas en, minst sagt, ljus bild upp. Hennes barndom i den lilla bullerby-byn (hennes eget ordval) utmärktes av hennes busighet (som enligt henne själv tyder på kreativitet), hennes vilja att hugga tag och ta i (hennes farfar plogade vägen och hon hjälpte till att sätta potatis och vet också, deklarerar hon, att mjölken i latten kommer från kossor), av att utmana kusinerna (tävlingsinstinkt) och bygga kojor högt i träden (äventyrlighet). Men mest av allt präglades hennes liv av en inre trygghet som gjort att hon vågat ta ut svängarna i sitt vuxna liv och vågat satsa.

(Det är viktigt att notera att det inte är terapeuten som utifrån hennes berättelse drar dessa slutsatser, utan hon själv som levererar både premisser och slutsatser.)

I skolan var hon kamratstödjare och arbetade mot mobbning. I hennes gäng var hon den naturliga ledaren (men som mest njöt av att lyfta fram de som var längst bak i ledet eftersom de också skulle få känna hur det var att komma över hindret).

På frågan om hon haft några problem eller motgångar svarar hon Nej (eller jo, ett närliggande dödsfall kändes genuint jobbigt vilket kändes genom rutan). På frågan vad hennes största politiska motgång är svarar hon Att hon inte har några, men att de isåfall blir stoff för en framtida biografi.

Hon tar själv upp att hon är exceptionellt ung för att ha gjort politisk karriär (något som naturligtvis programledaren skulle ha uppmärksammat direkt!).

Etc. Osv. Osv. Osv.

Summa summarum är alltså att Lööf är en näst intill perfekt människa som bara besitter goda egenskaper värda att hylla och beundra (och känna avund inför?).

För mig slår denna strategi dock bakut. Hur är det ens möjligt att på ett så flagrant sätt framställa sig som ett helgon och förvänta sig att vi som tittare (och medborgare) ska tro på detta? Det är som att vi som tittar är en skara får som nu ska anställa henne (vilket vi indirekt redan gjort eftersom hon är chef för näringsdepartementet), baserat på hennes uppenbart perfekta yta och tillrättalagda historia.

Misstolka mig inte som att jag kräver att "man ska ha en historia" för att bli politiker. För nej, jag vill inte att det ska bli något Stjärnorna på slottet av det hela. Och alla behöver inte ha varit fosterhemsplacerad och utbildad svetsare. Men det jag vill ha är en uppriktig människa, en människa som känner till sina brister (ledsen att behöva säga det Annie, men brister har vi alla) och som lärt sig hantera dessa, en människa som känner något och som vill något och som kan något. Jag vill helt enkelt ha en människa och inte en produkt som politiker.

Poängen med att kunna skriva det jag just gjorde är att det så uppenbart inte är ett personangrepp eller analys av en person, utan tvärtom en analys av politisk produkt anno 2014. Annie Lööf är, för allt jag vet, säkert en trevlig kvinna som säkert lever ett relativt normalt liv och avviker säkert inte mycket från den allhärskande svenska normen. Men... Produkten som skapats i Centerpariets korridorer och mötesrum och som igår satt och läste inantill i ett försök att vara öppen är ingenting annat än en projektion av hur det politiska etablisemanget tror att väljarna vill att deras politiker ska vara och bete sig. Det är, med andra ord, reproduktionen av "politikern" som rollfigur jag vänder mig mot. "Politikern" i detta fall hämtat från en hollywoodifierad amerikansk kontext där det är den perfekta kandidaten som står i centrum. Där alla skavanker putsats bort. Jag vill aktivt motverka ett sådant politikerideal.

Så, avslutningsvis och för att anamma Centerns liberala språkbruk, skulle jag vilja hävda att det var en misslyckad produktplacering vi i söndags fick se i SVT på bästa sändningstid. Det var ett skri från en politisk värld jag inte vill tillhöra och inte vill ska få grogrund. 

måndagen den 3:e mars 2014

#70: Rysslands militära agerande är ett moraliskt och juridiskt problem för det internationella samfundet

 FOTO: Amerikansk soldat invarderar Irak 2003 under falska förevändningar.

Under söndagen kom omvärldens fördömande av Rysslands invasion av den Ukrainska Krimhalvön. Men det är ett svårt utgångsläge för många av de stora spelarna i samfundet, då de både tillsammans och var för sig visat upp minst sagt hycklande tendenser vad det gäller internationell rätt under de senaste decennierna. För att exemplifiera problematiken kan vi använda det uppmärksammade uttalandet från USAs utrikesminister John Kerry som kom under helgen:

"It's an incredible act of aggression. It is really a stunning, willful choice by President Putin to invade another country. [..] You just don't in the 21st century behave in 19th century fashion by invading another country on completely trumped up pretext."

Det är inte svårt att se hur Putin skrattade till och verkligen njöt där inne i Kremls innersta när uttalandet kablades ut över världen. Anlednigen? Ja, för att det är exakt samma kritik och i princip exakt samma formulering som den globala (och löst sammansatta) fredsrörelsen använde inför USAs invasion av Irak 2003. För, precis som bl.a. Hans Blix uttalat vid ett flertal tillfällen, så var den amerikanska invasionen olaglig och byggde på falska förevändningar.

Denna form av hyckleri fungerar otroligt väl som jämförelsepunkt för hårdföra regimer som t.ex. Putin i Ryssland. Ett exempel som ofta kommer upp i diskussionen är NATOs bombningar av Belgrad 1999. För att kort sammanfatta denna händelse kan det sägas att NATO såg på bombningarna av Belgrad för att stoppa folkmordet och inbördeskriget, såsom USA såg på atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki 1945. Det var en "utilitaristisk" lösning där de militära ledningarna helt enkelt summerade upp antal dödsoffer och kom fram till att det är bättre att döda många nu för att inte riskera att fler dör. Om dessa händelser kan det diskuteras i åratal och jag lämnar därför den diskussionen därhän.

Men: principen är densamma som Putin nu hänviar till. Svepande för Putin fram skälet att "ryska medborgare är i fara", vilket i princip ingen verka förstå grunden till, men som för den ryska militärmakten framstår som självklar. Dvs. precis som ingen förstod varför USA helt plötsligt ansåg sig hotade av Irak och till varje pris skulle avsätta och avrätta Sadam Hussein under Irakkriget.

Det internationella samfundet med USA i spetsen har med andra ord sin egen dubbelmoral emot sig i den här frågan. Sverige, som hittills stått utanför invasioner av varierande grad, kan däremot här stå upprätt och verkligen på moralisk och juridisk grund kritisera Ryssland och dess agerande (även om det verkar råda delade meningar inom regeringen där Reinfeldt trots allt anser att "Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro i Krim och i östra Ukraina" medan Bildt är mer hårdför kritiker).

Årets telefonsamtal hittills torde vara det 90 minuter långa samtalet Obama hade med Putin under söndagen. Ser fram emot när Edward Snowden eller någon like släpper det på nätet för allmän beskådan, då det vore en viktig inblick i det geopolitiska spel vi nu får följa på ett lagom behagligt avstånd.

söndagen den 2:e mars 2014

#69: Krisen i Ukraina - från fredliga demonstrationer till internationell konflikt

 
Foto: Baz Ratner/Reuters

Att ryska militärfordon nu agerar inne i Ukrainskt territorium är ett nederlag som aldrig skulle ha behövt äga rum. För den som följt utvecklingen i Ukraina under den senaste tiden blir det tydligt att det som framförallt har lett fram till denna blodiga, och numera internationella, konflikt är den Ukrainska politiska elitens, med president Viktor Janukovytj i spetsen, misslyckande i att inte på något sätt möta de krav på förändringar och demokratisering som Majdanrörelsen krävde.

När den dåvarande (och enligt honom själv nuvarande) presidenten Viktor Janukovytj över en natt i november 2013 valde att pausa förhandlingarna kring samarbets- och frihandelsavtalet med EU, startade de första landsomfattande protesterna. I många västerländska medier framställdes dessa demonstrationer som att medborgarna protesterade för att komma med i EU, medan det i själva verket (enligt en initierad vän jag haft kontakt med som bor i Kiev) var protester mot Janukovytj och den sittande regeringen. Det avbrutna samarbets- och frihandelsavtalet var bara en i raden av frågor att protestera mot och den mest uppenbara för att få uppmärksamhet av det internationella samfundet.

Här hade Janukovytj och dennes regering ett val. Antingen kunde han gå de protesterande medborgarna på självständighetstorget (Majdanrörelsen) till mötes och, för att använda några politisktteoretiska termer, försöka omvända de antagonistiska (fientliga) strömningarna i samhället till att vara agonistiska (motståndare i demokratisk anda), eller så kunde han sätta in våldsmakten mot de protesterande medborgarna. Det fanns med andra ord två tillsynes enkla val.

Då Janukovytj valde att sätta in polis och militär mot demonstranterna valde han också den odemokratiska vägen. Nu är den sedan tidigare känt att Ukraina inte är ett demokratiskt paradis. Enligt The Economist Democracy Index (ett ansett index) rubriceras som "hybrid regime" med totalpoäng på 5,91 av 10, 2012 (vilket kan jämföras med t.ex. Sveriges 9,73 av 10 i samma index). Men något demorkatiskt paradis är heller inte Estland (en stat på många sätt jämförbar med Ukraina med sin Sovjetiska historia), som ställd inför en liknande legitimitetskris under hösten 2012 valde att gå den demokratiska vägen och möta medborgarna med olika former av demokratiska innovationer. I Estland mötte de politiska eliterna protesterna med ord och kompromissvilja, i Ukraina mötte de politiska eliterna protesterna med våld och militarism.

Efter flera månader av protester och fler än ett hundra dödsoffer avsätts Viktor Janukovytj den 22a februari. Dagen efter flyr Janukovytj Kiev och dyker några dagar senare upp på en presskonferens i Ryssland där han åter hävdar att han fortfarande är president.

Mitt i detta inrikespolitiska kaos uppstår separatistiska och pro-ryska strömningar. Krimhalvön, som är en semi-autonom republik och där 60% av befolkningen är etniska ryssar, blir ett öppet mål för Putin som fortfarande ser de självständiga post-sovjetiska staterna som en del av det ryska imperiet. Hela situationen förvandlas till ett moment-22 där Putin nu argumenterar för att "ryska medborgare är i fara" eftersom det är ett osäkert tillstånd i Ukraina, men struntar då i att detta politiskt osäkra tillstånd helt och hållet beror på att Janukovytj (som varit öppen förespråkare av "den ryska vägen") valde att mörda hundratals av sina egna medborgare för att de fredligt demonstrerade för mer demokrati. Det är m.a.o. en cirkel på något vagt sätt börjar i Kremls periferi och nu slutar i Putins arbetsrum.

I fredags började de ryska trupperna att rulla in på Krim. Igår (lördag) fanns 6000 ryska soldater på Krim och i överhuset röstade ledamöterna enhälligt (!) igenom ett dekret som gav Putin mandat att använda rysk militär i Ukraina. Idag ryktas det om skottlossningar vid flottbasen i Sevastopol på Krim och samlas världens ledare i olika konstellationer (bl.a. FN, NATO och EU) för att diskutera och agera mot det ryska angreppet.

Att med militär överträda en suvären stats gränser utan explicit tillåtelse är ett brott mot internationell lag, oavsett bevekelsegrunder. Vad Ryssland, eller Putin, har gjort går alltså emot internationell lag och bör fördömas som en lagvidrig handling. Det bör fördömas starkt av alla internationella aktörer och medborgare. 

tisdagen den 25:e februari 2014

#68: Om makt och politik i "House of Cards" (Säsong 2)

REFLEKTION (SPOILER-ALERT!). Jag gillade verkligen första säsongen av Netflix serie House of Cards. Den kändes mörk, lagom konspiratorisk och hade ett bra tempo. Jag vill egentligen gilla denna andra säsong också, men då "shit vad kommer att hända nu!?"-effekten från säsong ett är borta blir det tyvärr inte mycket kvar. Att serien är beroendeframkallande kan jag hålla med om, men det höll i sig i fem avsnitt, sen var jag tvungen att ta en paus då jag insåg att storyn kokat ner till att handla om i princip ett enda intern- (och extern)politiskt skeende som den sluge, numera vice presidenten, Frank Underwood försöker att manövrera så gott som möjligt för att vinna egna fördelar (och därmed komma närmare den eftertraktade presidentposten), vilket är en rätt enformig handling för en serie på tolv avsnitt. Med förlorad sensationskänsla försvinner tempot, konspirationerna går ett halvt varv för långt, cynismen blir på något sätt ihålig och det som i säsong ett kändes mörkt blir därmed helt normaliserat.

House of Cards (HoC) är en drama och underhållningsserie. Det är ingen dokumentär och behöver därför inte hålla sig till några verklighetens ramar. Det är därför lättare att jämföra och spekulera kring HoC utifrån andra dramatiseringar av politik i Vita Huset-miljö. Jag tänker då främst på serien "Vita huset", men också på b-rullar som "White house down". Vad som är slående är framförallt skillnaden mellan var politiken skapas och sker i "Vita huset" och "HoC". I "Vita huset" uppstår ständigt externa hot, händelser eller problem (i princip varje avsnitt handlar om att ett problem uppstår, hjältarna i Vita huset kliar sig i pannan, skriver uttalanden och tänker, och i slutet fattar den godhjärtade Bartlett ett bra beslut som räddar dagen), medan HoC kretsar kring ungefär tio personer som själva sätter agendan, styr denna agenda och tillslut avslutar agendan utan att omvärlden har en aning om vad som hänt. Omvärlden gör sig inte besväret att titta in eftersom det uppenbarligen inte är någon som är intresserad av den.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att det under Frank Underwoods tid som vicepresident inte uppkommer en enda politisk händelse, hotbild eller problem som inte är direkt kopplad till honom själv. Han går aldrig på ett möte om utbildningsfrågor, aldrig på en pressträff om den senaste politiska utvecklingen i Mellanöstern eller Europa, pratar aldrig med presidenten om hur arbetslöshetsfrågan ska lösas, har aldrig en tanke på den finansiella krisen, nämner aldrig USAs militära styrkor som är placerad runt om i världen och funderar, framförallt, inte på vad andra politiska aktörer såsom andra stater, intresseorganisationer, sociala rörelser eller företag gör. Tvärtom kretsar allt som Frank Underwood gör kring sina "egna problem" (i det här fallet att avvärja ett handelskrig med Kina och samtidigt försöka sätta president Walker i klistret så att han själv kan ta makten).

Det är svårt med teveserier som slår an en nerv i den första säsongen och sedan undersöker vad precis den nerven är för att kunna klämma ut lite extra ur den och göra en säsong till. Det som kittlade med första säsongen var just närheten, maktspelet, cynismen och intrigerna. Men om det bara blir det och inte en uns av politiskt drama med andra infallsvinklar och händelser, ja då tappar konceptet mark och blir istället intetsägande.

Jag läste att en ny säsong är på väg redan nästa år. Låt mig här offentligt gissa vad den kommer att handla om och hur den kommer att sluta: den kommer att handla om en politisk process (kanske blir Underwood inblandad i knarkaffärer med någon Mexikansk Lord eller insyltad i ryska oljepengar?) och parallellt med detta kommer den där bruden som känner till mordet i säsong ett att samla ihop bevis som kommer att komma upp i sista avsnittet. Detta kommer att leda till Underwoods fall och möjligen kommer hela serien att avslutas med att Underwood i handfängslen levererar repliken, "everything falls, even a house of cards"... 

torsdagen den 20:e februari 2014

#67: Skillanden mellan nättroll och frekventa internetdebattörer


FORSKNING. I en nyligen publicerad artikel (med den briljanta titeln ”Trolls just want to have fun”) i tidskriften Personality and Individual Differences undersöker ett kanadensiskt forskarteam i psykologi (under ledning av Erin E. Buckels) relationen mellan de mindre attraktiva personlighetsdragen sadism, psykopati och Machiavellism och nättroll (definierade som ”(internet) person som avsiktligt retar upp folk i diskussionsforum på Internet” på Wikitionary). Artikeln väckte mycket uppmärksamhet i medier runt om i världen och det är minst sagt brutala resultat som presenteras.

Enligt studien (som bygger på två enkätundersökningar av deltagare i ett amerikanskt webforum) visade det sig att “as expected, sadism, psychopathy, and Machiavellianism scores were positively correlated with self-reported enjoyment of trolling” (s. 4). Och: Both trolls and sadists feel sadistic glee at the distress of others. Sadists just want to have fun . . . and the Internet is their playground!” (s. 5). Det är med andra ord en, minst sagt, mörk bild som målas upp av artikelförfattarna.

Men, det finns en viktig distinktion här som forskarna framhåller: att sadism, psykopati och Machiavellism korrelerar inte med att tycka om att debattera online (som däremot korrelerar svagt med narcissism). Det är, med andra ord, inte samma personer som tycker om att förstöra för andra i diskussionforum och som tycker om att debattera flitigt. Detta kan tyckas vara en uppenbar slutsats, men den är, menar jag, ack så viktig att hålla reda på i den allmänna diskussionen om nätbeteende, där inte är helt ovanligt att man slänger epitetet "nättroll" efter de som för en hetsk debatt på nätet.

Därför tycker jag att Expressen valde en väldigt olycklig rubriksättning när de skrev ”Nättroll är hemska människor”. Dels är det olyckligt för att det är en typisk ”troll-strategi”, dvs. att peka ut en en/en grupp människor i syfte att provocera och försöka skapa viralt kaos istället för att föra en diskussion om fenomenet, och dels för att det strör på den (uppenbart) redan existerande stigmatiseringen av de personer som blir utpekade.

Med denna nya forskning i ryggen ser jag fram emot vårens TV3-satsning där Robert Aschberg ska ut och jaga nättroll. Har redaktionen på TV3 använt samma typ av definition på vad ett ”nättroll” är, eller kommer det bli en bred omfamning av den grupp som ”inte beter sig som man bör”? Framtiden får utvisa det.