tisdag 20 maj 2014

#77: Om Per Molanders "Ojämlikhetens anatomi"

Per Molanders bok "Ojämlikhetens anatomi" är en lättläst debattbok om ett komplext ämne med en relativt bred ansats. Argument från antikens filosofer blandas upp med religiösa sensmoraler, modern nationalekonomisk, samhällsvetenskaplig och biologisk forskning, och här och där smyger sig en diktrad in för att påvisa det abstrakta i hela projektet. Jag gillar allmänt upplägget och hoppas få se Molander i offentligheten under detta Supervalåret 2014 (där just frågan om ojämlikhet just nu debatteras flitigt).

Molander utgår ifrån tre huvudfrågor: varför är alla samhällen ojämlika? Kan ojämlikheten påverkas politiskt?, och, Hur förhåller sig de tre dominerande ideologierna konservatism, liberalism och socialism till ojämlikheten som fenomen?

För att besvara de ovanstående frågorna genom att konsultera modern samhällsforskning och diskutera dess slutsatser gentemot gamla och nya moralfilosofiska tankar. "Om man vill förstå de mekanismer som ger upphov till ojämlikhet" skriver Molander, "måste man klarlägga förhandlingarnas dynamik" (s. 27). Det är, menar Molander genomgående, i förhandlingspositionen som ojämlikheten skapas och upprätthålls. Nyckeln till denna skevhet får vi dels genom dikten "Spela kula" av Sten Selander och i matematikens Markovkedjor som trots sin komplexitet kan sammanfattas med det enkla påståendet: "Om den ene har tio gånger så många kulor som den andre, kommer sannolikheten att han segrar också att vara tio gånger högre" (s.17), vilket innebär att den med tio gånger så många kulor vinner i nio av tio fall medan den andre vinner endast en gång av tio (förutsatt att de är lika skickliga på att t.ex. spela kula).

Utifrån denna tillsynes enkla men ack så eleganta observation (och med stöd i annan forskning) konstaterar Molander att tre faktorer är avgörande för materiell framgång: slump, arv och ansträngning. Dessa tre faktorer ska också läsas i just den ordningen, då den ursprungliga förhandlingssituationen saknar jämvikt (vilket innebär att slumpen i hög grad avgör vem som går "segrande" ur förhandlingen) och eftersom denna slump sedan avgör var resurserna hamnar och dessa sedan går i arv (inom familjen, staden eller nationen) så ackumuleras tillgångarna över tid, vilket gör att den ursprungliga förhandlingssituationen förvanskas ännu mer.

Molander gör efter detta nedslag i de tre dominerande ideologierna för att se hur de förhåller sig till ojämlikhetens problematik. För att mycket kortfattat återge Molanders analys är den föga nyskapande då den kommer fram till att liberaler av tradition har backat för frågan om jämlikhet genom att hänvisa till att "så länge man har samma yttre förutsättningar från början (dvs. utbildning) så är det upp till individen att göra vad den vill med sitt liv", att de konservativa per automatik ställer sig skeptiska till alla former av politiska ingrepp som rör ojämlika förhållanden eftersom den sociala ordningen antingen är given av gud (religiös konservatism) eller av tradition (sekulär konservatism) och att socialismen visserligen på allvar tar itu med frågan om ojämlikhet men stupar på att dess strävan mot total jämlikhet kan leda till att staten får mycket makt och inflytande över människors liv, vilket skapar politisk ojämlikhet i form av eliter och undersåtar snarare än arbetsgivare/arbetstagare. Molander kommer dock fram till att "Socialdemokratin är den ideologi som gynnats mest av det perspektiv och de slutsatser som har presenterats. Med viss rätt kan man säga att det är socialdemokraterna som har tagit det liberala kravet på lika förutsättningar mest på allvar." (s. 190).

Så vad kommer då Molander fram till efter denna breda läsning? Jo, att "[u]tan en aktiv fördelningspolitik driver samhället mot ojämlikhetsgränsen lika obönhörligt som en sten faller mor marken när man släpper den; i varje ögonblick glider det omärkligt nedåt, om inga motkrafter sätts in." Men också att "ett samhälle inte är ett dött föremål utan en mänsklig artefakt" (s. 191), vilket innebär att vi med rätt utformad politik kan stävja denna (som det verkar) 'naturliga' fallenhet mot ojämlikhet.

Taget ur sitt sammanhang kan metaforen ovan verka otroligt deterministisk eftersom det sedan länge är intellektuellt vederlagt att sociala fenomen har samma starka förklaringskraft som t.ex. tyngdkraften som Molander blinkar till ovan. Så för att försvara Molanders lite klumpiga avslutningsfras (för jag skulle verkligen vilja säga att den är klumpig eftersom den form av ojämlikhet han diskuterar i princip är helt unik för det storskaliga och jordbruksbaserade samhälle vi idag lever, vilket också Molander själv diskuterar i boken!, vilket i sig torde vara nog bevis för att det inte finns något 'naturligt' i ojämlikheten, utan är en produkt av drygt tio tusen år lång samhällsutveckling) skulle jag vilja att vi fokuserar på den andra delen av stycket, nämligen hänvisningen till politikens roll i fördelningen av samhällets resurser. Det är den diskussionen vi nu måste ta ett brett grepp på och komma ifrån den nuvarande retoriken kring "jobben", "arbetslinjen" och "bidragslinjen". Vårt samhälle förtjänar mer insiktsfulla analyser än så när fundamentalt viktiga frågor står på spel.    

onsdag 14 maj 2014

#76: Anteckningar om Göran Greiders ”Den solidariska genen”



Det har under väldigt lång tid i princip varit tabubelagt att inom samhällsvetenskaplig forskning och offentlig politisk debatt blanda in naturvetenskapliga teorier och insikter för att stärka sina politiska poänger. Anledningen till detta är många och ofta välgrundade. För att bara ta ett par exempel där naturvetenskaperna missbrukats genom historien kan rasbiologin som legitimerade förföljelse av folkgrupper och slutligen nazismen, och den socialdarwinism som legitimerade social utslagning och krig som ett uttryck för ’den starkes överlevnad’, nämnas.

Dettta tabu kan dock sedan några år tillbaka (framförallt på grund av ny banbrytande forskning som tvärtemot den klassiska biologin framhäver apors och människors sociala natur) anses vara brutet. För att mycket kortfattat kommentera det motstånd denna typ av tankegångar initialt mött (och möter) inom samhällsvetenskaperna kan det vara bra att påminna sig om att samhällsvetenskapens svar på den biologism som nazister och andra lutade sig emot var (och är) socialkonstruktivismen. Vad denna inriktning, väldigt grovhugget, implicerar är att allt är en social konstruktion. Det finns ingen "mänsklig natur". Tvärtom är vi oskrivna blad (tabula rasa) varpå vi kan skriva in vad vi vill, vilka beteenden vi vill och det är vi människor som i slutändan definerar vad det innebär att vara människa. Detta leder logiskt till att social miljö (uppväxt, politisk kontext, skolgång, familj mm) är centrala för att förstå människan och samhället. Denna inriktning är fortfarande, och på goda grunder, helt central inom modern samhällsvetenskap, men börjar i ljuset av den modern genetisk, kognitiv och neurovetenskaplig forskning få problem att åberopa universialitet. En av de få samhällsvetenskaper som tagit dessa insikter på allvar är den moderna psykologin som i hög utsträckning arbetar utifrån att det både är arv och miljö och inte som enbart det ena eller det andra. 

Ett praktexempel på denna nya typ av forskning (här presenterat fragmentariskt) som lett fram till den nuvarande diskussionen om hur arv och miljö påverkar människor i sociala situationer är primatologen Frans de Waal. I klippet nedan presenterar han ett experiment på hur capuchinapor reagerar vid ojämlik fördelning av föda: 


 



Göran Greiders bok ”Den solidariska genenanteckningar om klass,utopi och människans natur” (Ordfront) står mitt i denna flod och försöker, utifrån lekmannens perspektiv, tolka dessa nya och disparata rön utifrån ett vänsterperspektiv. Resultatet blir blandat. Det är stundtals riktigt informativt, underhållande och tankeväckande, men det är också stundtals väldigt spretigt och ofokuserat. I det här inlägget tänkte jag diskutera några av bokens förtjänster och brister.

För att börja i en av bokens möjliga brister så är det just upplägget och spretigheten. Greider skriver i förordet att han ödmjukt låtit sig inspirerats av Bruce Chatwin och Sven Lindqvist och att det inte blir något ”rätlinjigt berättande eller docerande men i stället stort utrymme för funderingar, ibland av mycket personlig karaktär” (vilket för en van Greiderläsare låter som att han beskriver sin vanliga stil!). Nu är det, naturligtvis, inte det som är problemet (tvärtom är det en stor del av behållningen!). Nej, problemet ligger i att syftet med boken stundtals blir oklart. Å ena sidan är det något av en litteraturöversikt över flera närliggande forskningsfält med kommentarer från vänster, å andra sidan är det en kavalkad av aforismer (eller sentenser som Greider kallar dem för), one-liners och mer eller mindre relevanta vardagliga observationer som är svåra att koppla ihop med den forskning och de teorier som presenteras och diskuteras i boken.

För att ta några exempel på aforismer och one-liners som dyker upp i boken kan följande kanske anses vara representativa: ”en socialist har svalt, smält och upptagit liberalismens näringsämnen, men skitit ut det som övertygelsen inte behöver och som inte längre bidrar till en progressiv samhällsutveckling” (s. 28), Richard Dawkins ’Den själviska genen’ känns för Greider som att ”hålla i ett isblock” (s. 14), och ”den breda arbetarklassens yrken och sysslor är det mest föränderliga som existerar. Man kan inte två gånger stiga ned i samma arbetarklass” (s. 46).

Kommentarer och stickspår som dessa samsas med observationer av en måsfamilj som byggt bo på gården, grannens ekologiska odlingar och promenader med hunden i Dalaskogarna. Och samtidigt som en del av mig älskar just dessa delar av boken och vill ha mer så tröttnar en annan del av mig och vill vända blad och läsa om det bokens titel antydde att den skulle handla om. Och samtidigt som en del av mig tror att det kan vara vägen framåt att skriva debattböcker tvivlar en annan del av mig på konceptet och ser det som ett försök att fylla ut tomma sidor.

För att nu komma till bokens kärna och förtjänster så har Greider gjort ett ganska hyggligt jobb med att täcka de dominerande perspektiven inom fälten (jag är själv inte expert på fältet men följer det väldigt nära). Ofta representeras dessa fält av ett namn och/eller en bok och ofta finns både perspektivet och kritiken med, vilket är viktigt i den här typen av diskussioner.
Så, vad händer då när en vänsterintellektuell försöker förstå världen utifrån den senaste naturvetenskapliga forskningen? För att försöka sammanfatta svaret väljer jag att ta ett par citat ur boken. Till att börja med är Greider noga med att han förhåller sig instinktivt skeptisk till att använda naturvetenskaplig forskning för att göra politiska poänger: ”som vänsterradikal har jag alltid slagit på alla varningssignaler när det talats om människans natur och det beror naturligtvis på att den oftast vilat på en konservativ sockel: den vill bekämpa jämställdhet, de könen olika uppgifter i samhället, bibehålla hierarkier.” (s. 118). Samtidigt menar Greider att ”Mitt intryck är att arbetarrörelserna, socialisterna och vänstern i allmänhet sedan länge nästan helt tappat nyfikenheten på vad som äger rum inom naturvetenskaperna. Särskilt stark är skräcken för biologism” (s. 134). Och det är inom denna ram vi finner Greiders tolkningar.

Två av "slutsatserna" (jag använder citationstecken eftersom det inte finns några givna slutsatser i boken och att det därför snarare är mina tolkningar av vad Grediers slutsatser är) efter att ha gått igenom litteraturen är att ”[d]en solidariska genen är naturligtvis en metafor. Men inte enbart. Några tusen generationers kamp bland de nomadiserande grupperna för att motarbeta översittare och dominanta typer som hotade att försämra samarbetet har – enligt Christopher Boehm – förändrat den mänskliga genpoolen: fler altruistiska gener, färre gener som befrämjar dominans och själviskhet” (s. 208). En annan är att ”[d]en mänskliga hjärnan är egalitär. Arten har en förhistoria av jämlikhet och kamp för jämlikhet. Och en dröm om en kommande tid. Allt detta förnekas” (s. 145). Det är, med andra ord, en ganska optimistisk bild som levereras av Greider.

Om bokens verkliga styrka är dess bredd och dess litteraturgenomgång (läsaren får ta del av så vitt skilda figurer som Darwin, Freud, Kropotkin, Huxley, Lorentz, paradismyten i Gilgamesh och Bibeln och Marx och Engels), så är de oklara och ospecifika slutsatserna och det oklara syftet en brist (här är det viktigt att framhålla att Greider inte har någon vetenskaplig ansats med denna bok och han är genomgående väldigt ödmjuk inför sin egen beläsenhet i ämnet), vilket i sig är en styrka). 

Men vad är det Greider egentligen vill med boken undrar jag när jag är klar? Om det, som han antyder någonstans, handlar om att "starta en debatt" så kan han möjligen bidra till det. Eller handlar det om att försöka väcka en arbetarrörelse som Greider inte längre anser vara nyfiken (s. 134)? Isåfall har jag svårt att bedöma vilket inflytande boken kommer att ha. Eller handlar det om att påverka akademin (Greider skriver bl.a. "jag tror att den här boken, fastän den inte har en enda vetenskaplig pretention, påverkar forskarna. Det som formuleras påverkar.)? På ett sätt tror jag att boken kan det, dvs. att boken bidrar till och är ett symptom på en global trend inom akdemin. Å andra sidan tycker jag att han väjer för de mest kontroversiella frågor som idag diskuteras i de samhällsvetenskapliga tidskrifterna utifrån kognitivt/neuro/evolutionärt perspektiv (t.ex: finns det skäl att tro att vissa grundläggande politiska åsikter (därbland rädsla för främlingar, användning av våld vid hotande situationer) delvis beror på strukturer i hjärnan? etc. osv.

Ett sammanfattande omdöme torde vara att Greider gjort en insats för den svenska offentliga debatten med sin bok. Jag är dock fortfarande osäker på dess framtida inflytande. För den som är helt ny inför de frågor och problem som diskuteras kan boken möjligen (trots sin spretighet) fungera som ögonöppnare och locka till mer läsning. För den som känner sig bekväm med ämnet redan före läsningen lämnar den inga riktiga spår (förutom, det ska erkännas, en eller ett par nya källor att titta vidare på) och bidrar, på det sättet, inte till någon ny diskussion egentligen. Men, vem vet, förhoppningsvis har jag fel och att det här ämnet nu under valrörelsen kommer att vara aktuellt och då ska Greider helt klart ha en eloge för det!

måndag 12 maj 2014

#75: Intressant studie om huruvida USA är en oligarki eller demokrati

FORSKNING. Det pågår just nu en intressant debatt på New York Times diskussionssidor kring den spetsigt ställda frågan om USA ska betraktas som en oligarki eller demokrati. Diskussionen startade med att en ännu opublicerad forskningsartikel av Martin Gilens och Benjamin I Page (som handlar om huruvida det är de 'ekonomiska eliterna' eller de 'vanliga medborgarna' som har mest inflytande över policy/lagstiftning) kommit fram till slutsatsen att:

"Multivariate analysis indicates that economic elites and organized groups representing business interests have substantial independent impacts on U.S. government policy, while average citizens and mass-based interest groups have little or no independent influence."    
Denna slutsats är, precis som Theda Skocpol skriver "ho-hum" (typ tråkiga och uppenbara) eftersom alla redan känt detta på sig. Samtidigt är detta styrkan i studien, eftersom den på ett övertygande sätt dokumenterar denna magkänsla.

Studien är en metastudie av 1779 surveystudier som ställer för/emot frågor rörande policyfrågor (och frågar efter persondata) mellan 1981 och 2002. Studien utgår ifrån fyra etablerade teoritraditioner som alla försöker förklara sambandet mellan ekonomisk makt och inflytande över policy: majoritarian electoral democracy (som fokuserar på medborgaren och som förutsätter att vanliga medborgare har positivt och substansiellt inflytande på lagstiftningen), theories of economic elite domination (som förutsätter att ekonomiska eliter har positivt och substaniellt inflytande på lagstiftningen), theories of majoritarian pluralism (som förutsätter att intresseorganisationerna representerar den vanliga medborgaren i lagstiftningen) och slutligen theories of biased pluralism (som förutsätter att intressegrupper har mer inflytande än enskilda medborgare och ekonomiska eliter).

Vad som framkommer när dessa teorier testas utifrån det (massiva!) dataset Gilens och Page arbetat med är att: 
"In the United States, our  findings indicate, the majority does not rule -- at least not in the causal sense of actually determining policy outcomes. When a majority of citizens disagrees with economic elites and/or with organized interests, they generally lose."
Slutsatsen är möjligen lika uppenbar som provocerande för demokrater och det behövs, precis som författarna skriver, mer forskning på området för att med större säkerhet kunna säga vilka grupper/personer inom denna ekonomiska elit som har mest inflytande och på vilket sätt detta inflytande sker.

Jag ser fram emot när någon svensk forskare eller forskarlag tar upp problemet i en svensk kontext.

onsdag 26 mars 2014

#74: Venedig vill bryta sig ur Italien enligt onlineomröstning

REFLEKTION. En av de mest grundläggande insikterna vad det gäller de pågående globaliseringsprocesser vi ser runt om oss är att det pågår flera och stundtals motsägelsefulla processer samtidigt. Freds- kvinno- gay- och anti-rasiströrelserna är nu starkare och mer högljudda än någonsin, samtidigt som högerextrema partier tar sig in i parlament runt om i Europa. Vegetarianism och halvvegetarianism är mer utbrett än någonsin, samtidigt som vi ser en köttkinsumption som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Och samtidigt som vi ser mer samarbete på internationell nivå, ser vi samtidigt hur våldsanvändning fortfarande är en väg framåt för att skaffa sig politisk makt.

En annan liknande motsägelse är att det samtidigt som vi ser starka centralistiska strömningar  där exempelvis Barosso talar om ett federalt EU, också ser starka decentralistiska strömningar där exempelvis Katalonien vill och Skottland ska rösta om självständighet från Spanien och Storbritannien.

Det senaste tillskottet till trenden är Venedig (jag anser inte Krim vara en del av denna trend som du kan läsa om här). Efter att under helgen ha genomfört en omröstning på nätet, som anordnades av opositionella partier i regionen, visade det sig att 89% av de som valde att rösta faktiskt valde att lägga sin röst på att bryta sig ur Italien och bli självständiga. Hur kommer detta sig?

Det finns naturligtvis många anledningar till att regioner vill vara självständiga. Det kan dels finnas historiska och kulturella anledningar (Skottland, Katalonien, Flandern och Vallonien framför ofta sådana motiv) det kan finnas problem med den nuvarande statsbildningen (Venedig menar att de blivit intvingade i Italien) och det kan finnas rent geografiska motiv där det helt enkelt inte är "nödvändigt" att tillhöra en annan stat (t.ex. Färöarna och Grönland). 
 
Venedig var under närapå 1000 år en självstyrande stadsstat. Sedan 1797 har det tillhört Italien (som rent formellt bildades i den form det har idag 1871). En liten "demokrati", eller blandstat åtminstone, bland andra Italienska stadsstater. Och nu vill en majoritet av medborgarna tillbaka till den ordningen.

Ett perspektiv som sällan tas upp till diskussion är om denna trend har att göra med den långa period av relativ fred (Balkankrigen och Krim som exempel på motsatsen) vi nu sett i Europa sedan andra världskriget? Dvs, att medborgare under längre perioder av fred ställer sig frågan: vad tjänar vi på centralstyre kontra decentraliserat styre? Vad tjänar vi på självständighet i termer av frihet och möjlighet att påverka den rådande politken?

En kvalificerad gissning är att det vi nu ser är en "trend" som kommer att fortsätta länge. Förutsatt att Europa bibehåller fred och samarbete över gränserna kommer fler och fler regioner, kommuner och städer att börja snegla mot självständighet. I Sverige är möjligen Sapmi, Jämtland och Skåne de tre mest troliga regioner där en sådana rörelser kan starta och bli en politisk kraft. För, märk väl, denna utveckling bör inte, menar jag, blandas ihop med nationalism i formen "vi infödda" och "invandrarna", utan snarare förstås som ett sätt att bygga mindre politiska enheter som inte styrs från avlägsna huvudstäder. Decentralisering och självständighet är inte samma sak som nationalism, även om nationalistiska slogans och historiska referenser ofta kan användas som bränsle i debatten.

måndag 17 mars 2014

#73: Folkomröstning under ockupation på Krim

REFLEKTION. Ni som läst den här bloggen tidigare har säkerligen noterat att jag i ett antal inlägg har diskuterat folkomröstningen som metod för att fatta legitima politiska beslut. Och, som jag har argumenterat tidigare, så är man antingen principiell demokrat i den meningen att man erkänner resultatet i en folkomröstning som legitimt eller så är man representativ demokrat i den bemärkelsen att man inte erkänner demos vilja som slutgiltig utan hänvisar till de politiska representanterna som sittande på den faktiska makten. Och det är utifrån detta perspektiv som folkomröstningen på Krim, där 96,6%, igår (söndag) röstade för att ingå i den ryska federationen, är så intressant eftersom territoriet är under rysk ockupation.

Till att börja med skulle jag vilja måla en bild över det nuvarande globala läget vad det gäller att använda folkomröstningar för att bryta sig lös/ansluta sig till politiska enheter. Här hämtas de två framstående exempel från Europa; Skottland och Katalonien.

För att kortfattat, och i tur och ordning, gå igenom dessa exempel handlar alltså fallet Skottland om att Skottland vill bryta sig ur den Brittiska unionen och bli självständiga. Detta kan ses som kulmen på en konflikt som rasat sedan början av 1700 talet (Skottland har tillhört Storbrittanien ungefär 50 år kortare än Skåne, Halland och Blekinge tillhört Sverige), och som nu ska lösas genom folkomröstning.

Och i Katalonien pågår förhandlingar kring hur en eventuell folkomröstning om Kataloniens utträde ur Spanien skulle kunna gå till (också en konflikt som sträcker sig långt tillbaka i historien).

Det är, med andra ord, inte ovanligt att använda folkomröstning som metod att fatta politiska beslut även om det rör sig om att bryta sig ur en tidigare politisk enhet.

Skillnaden mellan de ovan nämnda fallen och Rysslands agerande på Krim är naturligtvis att det inte står stridsfordon utplacerade i varken Skottland eller Katalonien eller att folkomröstningen iscensattes drygt två veckor efter vad som endast kan beskrivas som en invasion. Ryssland har genomfört en lagvidrig okupation av Ukrainskt territorium och det finns ingen legalitet i den folkomröstning som ägt rum.

Vad som däremot är intressant är hur man ska förstå Rysslands, eller Putins, val av annekteringsmetod? Dvs. varför välja folkomröstning istället för vapen som medel för att befästa sin makt?

Det finns, menar jag, två typer av svar på frågan: ett enkelt och ett komplext. Den enkla svaret är att Ryssland var väl medveten om den demografiska situationen på Krim (majoritet etniska ryssar) och tog därför tillfället i akt när regeringen störtades i Kiev att invadera Krim och snabbt tvinga fram en folkomröstning som skulle spela med de pro-ryska känslorna och anti-västliga strömningarna. Blandningen av hot om våld, pro-ryska strömningar och allmänt politiskt kaos i Kiev förväntades skrämma oppositionella (dvs. ukrainare som vill tillhöra ukriana!) till tystnad och ge vind i seglen till de etniska ryssarna.

Det mer komplexa svaret grundar sig i en fullkomligt absurd förståelse av demokrati som politiskt system, där Putin blandar ihop begreppen på ett sätt vi inte sett sedan romarrikets dagar, men att han samtidigt vill påskina att det finns en stark majoritet bakom den politik som förs. Putins beteende är så nära en borderline personlighetsstörning du kan komma menar jag, åtminstone om du talar i termer av politisk teori. Först invaderar han alltså en stat utifrån helt vansinniga premissar, för att sedan direkt efteråt iscensätta en makabert stympad form av det djupaste direktdemokratiska verktyget av alla, en folkomröstning, som t.o.m. demokratiskt valda ledare i industrialiserade demokratier är rädda att använda! Det är jämförbart med att först helt på måfå slå ned en annan människa på stan för att man tror att det är någon som gått i samma klass på lågstadiet och därmed ska lyda under min makt och sedan insistera på att hjälpa till vid operationen eftersom "det är så hemskt att se personen lida" och samtidigt hota den misshandlade personen att tillåta det "annars vet jag inte vad jag gör...". Ett totalt obegripligt och oacceptabelt beteende med andra ord.

En lyckad folkomröstning kräver ett levande samhälle, gott om tid för förberedelse och tydliga och genomdiskuterade alternativ. Och, framförallt, kräver en lyckad folkomröstning att medborgarnas säkerhet kan säkras både före, under och efter omröstningen oavsett vad man röstar på. Folkomröstningen på Krim bröt mot alla dessa regler och konventioner. Den genomfördes i ett ockuperat territorium, den var hastigt påkommen och planerad, det fanns ingen tid att diskutera igenom alternativen och säkerheten för de röstande kan på alla sätt ifrågasättas. Det är, därför, lätt att komma till slutsatsen att folkomröstningen på Krim måste underkännas, oavsett om man är principiell demokrat eller ej, då den uppenbarligen inte följde några som helst regler för hur en folkomröstning skall genomföras.  

fredag 7 mars 2014

#72: Lågt förtroende för de politiska partierna enligt Förtroendebarometern

 Förtroendetoppen i Sverige (Förtroendebarometern 2014)


REFLEKTION. När jag var på IKEA förra helgen funderade jag över vad det egentligen är som gör att vi svenskar hyser ett så orimligt högt förtroende för detta företag? För när man skrapar lite på ytan så är ju kvaliteten egentligen sådär på möblerna när man tänker efter (vi har en hel del IKEA-möbler hemma som börjar få några år på nacken), och egentligen inte heller särskilt billiga med tanke på att man måste göra allt själv. Så, vad är det gör att vi har så högt förtroende för företaget? Jo, tänker jag, det beror framförallt på tre saker: det är 1) en inkluderande miljö (i princip alla samhällsgrupper har möjlighet att handla här, från hög till låginkomsttagare, från ful till finkulturella, från designintresserade till designapatiska), 2) företaget fyller en funktion för människor (vi människor har uppenbarligen ett behov av pynta våra hem, inredningstrend eller ej), och 3) människor har en egen relation till företaget eftersom de flesta någon gång handlat på IKEA eller känner någon som gjort det.

Liknande observationer kan göras med de flesta av institutionerna/företagen som ligger högt upp på Medieakademins lista som presenterades igår. Några andra exempel är SR som genom sina olika kanaler med olika inriktning, SvT med sin (nåja) breda tablå, Systembolaget eftersom att alla måste handla där och ofta (antar jag) blir bra bemötta och får bra hjälp, Skatteverket för att vi alla har en relation till det och det är sällan (antar jag) vi anser oss godtyckligt behandlat.

Är det, utifrån de tre punkterna ovan, inte intressant att notera att de politiska partierna ligger på låga 16% i förtroende? I medierna struntar man helt i denna "nyhet" och fokuserar istället på hur de olika politiska partierna har gått upp eller ner i förtroende. Om vi tittar på tabellen här nedan så är det ju knappast något gott sällskap de politiska partierna befinner sig i:

  Förtroendebotten i Sverige (Förtroendebarometern 2014)

Att ligga under försäkringskassan och på samma nivå som SJ torde ju egentligen skapa ett ramaskri i det politiska livet här i landet då det ju de facto är de politiska partierna som styr detta land! Oavsett om vi har relativt (mycket relativt eftersom det är under 50%!) högt förtroende för riksdagen och regeringen (se ovan) så har vi otroligt lågt förtroende för de aktörer som kontrollerar dessa institutioner. Men, som vi märkt i media är inte detta viktigt nog att ta upp.

Om vi går in på detaljnivå, vilket medierna har valt att göra direkt, så kan vi se att det skett vissa förändringar mellan partierna (Socialdemokraterna har gått upp och Moderaterna tappat etc. osv.)


Förtroende för politiska partier i Sverige (Förtroendebarometern 2014)

Vad tabellen visar är att vi har ett lågt förtroende för partierna som institution, men i varierande grad högt/lågt förtroende för de olika partierna. Då vi ställs inför ett enskilt parti så ändras detta och 36% anser oss ha högt/ganska högt förtroende för Socialdemokraterna och 33% för Moderaterna. Vad beror detta på? Min tolkning är att vi svenskar (som i princip alla medborgare i industrialiserade demokratier) inte litar på de politiska partierna som insitution, men när vi blir pressade att svara något och ta ställning till de alternativ som finns så har vi vissa preferenser och väljer därför att rösta/tro på ett eller flera partier. Förtroendet för systemet är lågt, trots det väljer vi att rösta/ha förtroende för ett parti för att det är kytum och att det just nu inte tycks finnas några alternativ.

Vi medborgare misstror uppenbarligen de politiska partierna. De saknar legitimitet bland oss medborgare. Trots det är vi tvingade att välja mellan dessa att styra Sverige p.g.a. att de politiska institutionerna inte har förändrats nämnvärt under de senaste snart 100 åren. När ska de politiska partierna börja ta efter SR och IKEA (och då menar jag inte att de ska bli mer som företag)? Hur ska de lyckas bli inkluderande, fylla en funktion och skapa en reell relation till människor som inte befinner sig inne i partimaskineriet? Det är dessa frågor partiernas rådgivare borde sätta sig ner och fundera över. Skatteutspel, fåniga skolsatsningar och en låtsad vilja till att lösa arbetslösheten bidrar i alla fall inte till det, så mycket står ju klart. Så det är först till kvarn att mala för det parti som applicerar de här idéerna, välkomna att ta för er.